Delfråga A: Sven har ju dels, genom att i mörker cykla utan lyse, brutit mot 3 kap. 73 § trafikförordningen (1998:1276), för vilket det är stadgat penningböter i 14 kap. 3 § första punkten b) samma förordning (Den som har en gammal lagbok och därför har hänvisat till den numera upphävda vägtrafikkungörelsen kommer inte att få poängavdrag för det - förutsatt att han eller hon har hittat rätt paragrafer i vägtrafikkungörelsen). Genom att böter, dvs. straff, är föreskrivet för gärningen är den ju ett brott enligt definitionen i 1 kap. 1 § BrB. - Sen har ju Sven också gjort 19519x2312t sig skyldig till våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § BrB - genom att han slår polisen i huvudet med cykelpumpen förgriper han sig på honom i hans myndighetsutövning med våld.
Eftersom det står i frågan att Sven fruktar att bli utsatt för ett angrepp på sin person leds väl tanken närmast till bestämmelsen om nödvärn i 24 kap. 1 § BrB. För att det skall vara fråga om nödvärn krävs dock att det är fråga om ett pågående eller överhängande angrepp. Dvs. det våld man fruktar skall vara relativt nära förestående och det räcker inte att man uppfattar någon annans beteende som hotfullt i största allmänhet (däremot är det inte uteslutet att rätt till nödvärn kan föreligga även mot polisen - om dessa går utöver de befogenheter de - enligt bl.a. polislagen - har att bruka våld - vilket de defintivt gör om de börjar slå på Sven för att han vägrar skriva under ett föreläggande av ordningsbot - gör de sig skyldiga till ett brottsligt angrepp, vilket är en förutsättning för nödvärnsrätt enligt BrB 24:1.
Om det inte är fråga om en nödvärnssituation kan man ju eventuellt fundera på om det föreligger en nödsituation enligt BrB 24:4. Här krävs ju inte som i 24:1 att angreppet är pågående eller överhängande, utan det räcker att "fara hotar" i det här fallet Svens hälsa. Här kan man ju ha lite olika utgångspunkter, bl.a. beroende på vilken uppfattning man har om polisen. Om man utgår från att poliserna verkligen tänkte börja slå Sven för att han inte skrev under ordningsboten skulle man också kunna hävda att det inte var oförsvarligt av Sven att slå den närmaste polisen i huvudet och att han därför skall gå fri från ansvar på grund av nöd. Om man å andra sidan anser det uteslutet att poliserna skulle bete sig så omdömeslöst måste man gå vidare och fråga sig om Sven verkligen var övertygad om att polisen tänkte slå honom. Eftersom våld mot tjänsteman är ett uppsåtsbrott (BrB 1:2) krävs uppsåt till alla objektiva brottsrekvisit (den s.k. täckningsprincipen) och således även till att det inte förelåg en nödvärnssituation. Om man är övertygad om att situationen är en sådan som anges i BrB 24:4 (fast den egentligen inte är det) säger man att man handlar i putativ nöd, vilket utesluter ansvar för uppsåtligt brott. Det blir således åklagarens uppgift att bevisa att Sven inte var övertygad om att han skulle få stryk av polisen (vilket han torde lyckas med eftersom domstolen förmodligen skulle anse att Svens invändning var osannolik från första början).
Delfråga B: Om polisen vill få Sven inlåst börjar de lämpligen med att gripa honom enligt RB 24:7 första stycket. Då skall man nämligen "tas i förvar", dvs. låsas in enligt RB 24:22. Gripa någon får man göra om det finns skäl att anhålla någon. Anhålla någon får man enligt RB 24:6 göra om det finns skäl att häkta någon. Vi måste således redan nu fråga oss om det finns skäl att häkta Sven. Förutsättningarna (i det här fallet) finns i RB 24:1. Den första frågan är om Sven är på sannolika skäl misstänkt för ett brott med över ett års fängelse i straffskalan. Våld mot tjänsteman har ett straffmaximum på fängelse fyra år så den förutsättningen är uppfylld. Därutöver måste någon av de särskilda häktningsgrunderna i 1-3 punkten vara uppfylld. Eftersom Sven har försökt smita ifrån polisen kanske man kan säga att han tycks ha en benägenhet att inte ta ansvar för sina handlingar och därför skulle punkten 1, flyktfara, vara för handen (observera att det inte är tillräckligt för recidivfara enligt punkten 3 att Sven kan förmodas fortsätta cykla utan lyse!). - I vart fall kan man diskutera runt det.
Om poliserna griper Sven måste de först förhöra honom och sedan omedelbart kontakta åklagaren (RB 24:8 andra stycket). Åklagaren skall sedan omedelbart besluta om Sven skall anhållas. Om åklagaren anhåller Sven måste han senast tredje dagen därefter göra en häktningsframställning till tingsrätten (RB 24:11-12). Senast fyra dygn efter att polisena tog fast Sven måste tingsrätten hålla en häktningsförhandling (RB 24:13).
Delfråga C: Länsstyrelsen har givetvis inte handlagt ärendet på rätt sätt eftersom de helt struntat i förvaltningslagens regler om kommunikation. Enligt 17 § förvaltningslagen borde ju länsstyrelsen, innan de fattade beslut, ha skickat över polisens rapport till Sven (och samtidigt informera honom om att man övervägde att återkalla hans körkort) med uppmaning att yttra sig inom viss tid. Länsstyrelsen har begått ett grovt handläggningsfel. Det innebär dock inte att beslutet inte gäller. Även beslut som tillkommit på felaktigt sätt är i princip giltiga (annars skulle världen bli alltför osäker). Om Sven vill göra något åt beslutet måste han överklaga det till länsrätten enligt 8 kap. 1 § körkortslagen (1998:488) (Den som hänvisat till 22 a § förvaltningslagen har inte gjort helt fel eftersom reglerna är likadana och det enligt 3 § bara är avvikande bestämmelser i annan lag som gäller före förvaltningslagen - leder således inte till poängavdrag). Länsrätten kommer att förfasas över länsstyrelsetjänstemännens bristfälliga kunskaper i förvaltningsrätt, upphäva länsstyrelsens beslut och sedan skicka tillbaka målet till länsstyrelsen som får en chans till att återkalla Svens körkort.
Delfråga D Sven har enligt 21 kap. 3 § RB alltid rätt till en försvarare. Som regel måste han dock betala det feta arvodet själv. I vissa fall kan han dock enligt 21 kap. 3 a § RB ha rätt till en offentlig försvarare som i så fall betalas av staten (men Sven kan få betala igen en del av kostnaderna till staten enligt 31 kap. 1 § RB). - I det här fallet är det ju bara något av andra styckets fall som kan bli tillämpligt. Förmodligen kommer Sven att få en offentlig försvarare eftersom han dels riskerar fängelse, men saken inte är helt klar, dels kan behöva hjälp med att formulera sin nödinvändning.
Delfråga E Hur huvudförhandlingen i brottmål skall gå till regleras främst i RB 46 kap. 6, 9 och 10 §§ RB.
Slim påstår ju att ett avtal har träffats mellan honom och Allan, trots att det är Olle han har kommit överens med. En förutsättning för att Slim skall ha rätt är att Olle haft behörighet - fullmakt - att företräda Allan.
Den skrifliga fullmakt som Allan ger till Olle är ju uppenbarligen en sådan fullmakt som avses i 16 § avtalslagen. Dvs. en sådan handling som skall visas upp för tredje man. En sådan skall ju enligt samma paragraf återkallas genom att handlingen tas tillbaka eller förstörs. Och det hade förstås Allan gärna gjort, men eftersom han inte fick tag i Olle så hjälper det ju inte hur mycket Olle är skyldig att lämna tillbaka handlingen. Eftersom handlingen varken är återtagen eller förstörd är den inte heller återkallad (jfr 12 § första stycket avtalslagen). - Men det innebär inte utan vidare att Olle hade behörighet att företräda Allan gentemot Slim. Allan har ju ringt till Slim och gjort klart att han inte längre vill sälja någon tavla. Det kan ju inte tolkas på något annat sätt än att Allan gjort som det står i 13 § avtalslagen, dvs. meddelat tredje man (Slim) att han inte vill att fullmakten skall gälla längre. Och då han gjort det får inte Slim, som det står i 12 § andra stycket avtalslagen, åberopa att Allan inte följt föreskrifterna för återkallelse i 16 §. Ett annat sätt att uttrycka det är att fullmakten är återkallad gentemot Slim.
Om man på något sätt skulle komma fram till att fullmakten gällde (vilket torde vara svårt) kan man i och för sig diskutera ogiltighet enligt 30, 31 eller 33 §§ (eller i och för sig 36 §) avtalslagen. Eftersom det enligt min mening är ganska uppenbart att Slim inte kan luta sig mot fullmakten tänker jag inte fördjupa mig i ogiltighetsreglerna, men om någon haft något intelligent att komma med i den vägen får vi se hur det kommer att bedömas!
Ja, man skulle ju till att börja med kunna tro att Inge inte behöver göra någonting eftersom all egendom är testamenterad till honom. Vad han emellertid har att räkna med är att Adam och Berta kommer att vara aktiva för att få ut sin laglott, dvs. halva arvlotten enligt 7 kap. 1 § ÄB. Och för att se till att laglotten blir så liten som möjligt måste ju Inge se till att kvarlåtenskapen blir så liten som möjligt, dvs. att han själv får roffa åt sig en del av tillgångarna redan innan vi skall börja fördela arvet.
Rut och Inge bodde ju tillsammans. Eftersom de var förlovade kan vi också utgå från att de gjorde det under äktenskapsliknande förhållanden. Därmed är lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) tillämplig. Eftersom Inge vet sina rättigheter kommer han förstås att begära bodelning enligt 5 § sambolagen. Bodelning skall då förrättas före arvskiftet enligt 23 kap. 1 § andra stycket ärvdabalken.
I bodelningen skall sambornas gemensamma bostad och bohag ingå, om egendomen förvärvats för gemensamt begagnande, 5 § sambolagen Vad som menas med gemensam bostad och gemensamt bohag framgår av 2 - 3 §§ sambolagen. Därunder faller ju både Djursholmsvillan och de nya möblerna. Allt detta har ju dessutom förvärvats för gemensamt begagnande (Villan i Frankrike kommer aldrig att ingå i bodelningen även om den till äventyrs hade förvärvats för gemensamt begagnande eftersom den faller under undantagsregeln i 4 § sambolagen).
Djurholmsvillan och möblemanget skall således delas i två enligt 8 § sambolagen. Det är värt tillsammans 8 miljoner, varför 4 miljoner tillfaller Inge och 4 miljoner tillfaller Rut Ussins dödsbo.
Återstående egendom ingår inte i bodelningen. Tillsammans med de 4 miljonerna som tillföll dödsboet kommer den att utgöra kvarlåtenskapen efter Rut Ussin.
Kvarlåtenskapen uppgår således till 4 + 10 + 3 + 2 + 1 = 20 miljoner kr.
Den skall nu fördelas enligt ärvdabalken och testamentet (att testamentet går före reglerna i 2 kap. ÄB framgår i princip - men otydligt - av 9 kap. 1 § ÄB).
Enligt testamentet skall Inge Skrupler få allt. Men barnen - som ju är bröstarvingar enligt ÄB 2:1 första stycket - påkallar givetvis jämkning i testamentet enligt ÄB 7:3. Därmed får de rätt att få ut sin laglott, dvs. halva arvslotten, eller en fjärdedel var av kvarlåtenskapen (ÄB 2:1 andra stycket).
Adam kommer således att få 20 / 4 = 5 miljoner kr.
Beda får 20 / 4 = 5 miljoner kr.
Och Inge får resten, dvs. 20 - 5 - 5 = 10 miljoner kr, och dessutom har han 4 miljoner sedan bodelningen. Han går således ur "striden" med 14 miljoner kr.
Här gäller det först att avgöra om kylskåpet utgör ett byggnadstillbehör.För att äga rätt att frånskilja byggnaden dess tillbehör krävs nämligen att köpehandlingen uttryckligen undantager dessa från köpet.Kylskåpet utgör ett byggnadstillbehör enligt 2 kap 2 § 1 st 2 p Jordabalken och eftersom köpeavtalet är "tyst" därvidlag har Bengt Snål inte haft rätt att taga med sig skåpet. Vad gäller frukten utgör dessa avkastning av fastigheten och där stadgar Jordabalkens bestämmelse 4 kap 10 § att avkastning före tillträdet tilllkommer säljaren.Därför har Bengt Snål haft rätt att taga med sig frukten,(Frukten kan antagas ha frambringats före den 1 oktober)
b) En muntlig friskrivning om att Bengt Snål avsäger sig äganderätten är ogiltigt eftersom denna typ av bestämmelse för att bli gällande måste intagas i köpehandlingen, 4 kap 3 § 2p Jordabalken
a) Eftersom hela lagret totalförstöres genom åsknedslaget har man att utgå från att säljaren/Jordnära den 30 september då avhämtning skall ske ej är i stånd att fullgöra sin förpliktelse. Han kommer i dröjsmål med varans avlämnande, Därför kan det finnas möjligheter för Köparen Persson att göra påföljder gällande enligt 22-29§ Köplagen. Fullgörelse torde vara utesluten( hela lagret är ju förstört) Däremot borde det finnas möjligheter för Persson att häva köpet vilket är möjligt även före avlämnandet den 30 september genom regeln om befarat avtalsbrott i 62 § Köplagen .Därjämte kan finnas möjligheter för Persson att kräva skadestånd enligt 27 § Köplagen Jordnära kan dock undgå detta skadeståndsansvar genom att visa att de s.k befrielsegrunderna är uppfyllda dvs
1)hinder
2 )utanför hans kontroll
3) som han inte skäligen kunde ha förväntas ha räknat med
och vars följder han inte heller kunde ha undvikit eller övervunnit
Detta utgör säljarens kontrollansvar
För att få full poäng här krävs inte att du kommit fram till om skadestånd är utesluten utan det räcker om du har resonerat omkring dessa befrielsegrunder.
Även om Jordnära i detta fall kan undgå skadeståndsansvar enligt 27 § Köplagen kan han ändå , om han underlåter att i god tid underrätta Persson om hindret för fullgörelse ,bli skadeståndskyldig för de skador Persson kan ha undvikit om Jordnära i rätt tid meddelat Persson hindret,28 § Köplagen.
En seriös säljare underrättar således köparen om hindret för att minimera dennes skador och en köpare meddelar att har för avsikt att häva för att möjliggöra för säljaren att ställa säkerhet för sin fullgörelse.
b) Under dessa förutsättningar kan risken för varan övergått på köparen-om säljaren den 30 september gjort allt vad som på honom ankommer- trots att avlämnandet ej ägt rum (ej kommit i köparens besittning ) enligt 13 § 2 st.Köparen är därigenom enligt 12 § Köplagen skyldig att betala fullt pris även om potatisen är skadad(om inte säljaren kan lastas för dåligt släckningsarbete).
c)Konsumentköplagen är här tillämplig nämligen 6 § som säger att avlämnade ej har skett och att risken därför är kvar hos säljaren 8 § 2 st. Godset är därför att betrakta som felaktigt 20§ och Persson kan göra påföljder gällande. (Enda undantaget som Konsumentköplagen känner där avlämnandet ej är avgörande för om varan är felaktig är när varan förstöres av sin egen beskaffenhet vilket inte är fallet här såvida man inte kan hävda att potatisen genom tillförande av vatten genom sin beskaffenhet möglat se 20 § 2 st Konsument köplagen)
|
