Modulering kan definieras som tonartsbyte i ett musikstycke. Det finns många möjligheter för att göra tonartsbytet så smidigt som möjligt.
För det första: alla durtonarter har en parallelltonart i moll. Den relativa mollskalan börjar på den sjätte tonen i durskalan, och de båda är uppbyggda av precis samma toner (exempelvis C-dur har parallelltonarten A-moll). Därför bryr vi om bara om durtonarter i följande resonemang!
Precis som kvintcirkeln (t.h.) visar är alla tonarter nära relaterade till två andra. Det är bara en ton som skiljer två närliggande tonarter ifrån varandra. Den som ligger närmast medsols börjar på dominanten (femte tonen), och den närmast mo 424m1212e tsols på subdominanten (fjärde tonen), i originaltonartens durskala. T ex för C-dur: F och G ligger närmast. F är fjärde tonen i C-durskala och G är femte. Endast en ton skiljer F-dur från C-dur, nämligen Bb. Och tonen F# skiljer G-dur från C-dur. På samma sätt är exempelvis C femte tonen i F-durskala, osv., runt hela kvintcirkeln!
Man kallar intervallen mellan närliggande tonarter (här C, F och G) för primära (I, IV och V). Dessa primära intevall ger ett smidigt, naturligt tonartsbyte.
Exempel:
Säg att vi vill byta tonart från C-dur till G-dur. Eftersom G är dominanten till C går det förstås bra att gå direkt från C till G. Här utnyttjas egentligen att C är subdominant till G. Men man kan alltså även gå via den kommande tonartens dominant, D. C till D till G! D-dur introducerar tonen F# (durters till D) för örat och det är smärtfritt att gå direkt på G.
Skulle man vilja gå i subdominant riktning (motsols) är principen densamma. Att gå direkt från C till F är inte fel, men det går ju också att utnyttja Bb som ligger nära F (subdominant till F). Grundtonen i Bb finns inte med i C-durskala. Dessa är enkla knep för att göra ett lyckat tonartsbyte.
Det är alltså obekvämt med tonartsbyten som gör stora hopp i kvintcirkeln, eftersom det avviker en ton i skalan per steg. Exempelvis från C-dur till E-dur. Det går alltså fortfarande utmärkt att använda de primära intervallen! Den genaste vägen är att gå längs kvintcirkeln till tonarten E: C till G till D till A till E. Ett tips är att spela V7 (dominant7) ackordet till E. Dominanten är B, d v s B7. C till G till D till A till E till B7 till E.
Det går förstås utmärkt att ta andra vägar också. C till Em7b5 till C7 till F låter bra. Det är den förminskade kvinten i Em7b5 som inte hör till C-dur, utan F-dur.
Men varför just de ackorden? C7 förklaras med att C är dominanten (V) till F (I), och följden V7 - I vet vi sen tidigare (ovan) att det låter bra! Em7b5 däremot hör till de "sekundära" ackorden. De sekundära ackorden är grundade på intervallen II, III, IV och VII, men just det kan man tänka på mer senare! (Om följande känns obegripligt är det bra att titta igenom kyrkotonarternas funktioner). Skillnaden mellan C-dur och F-dur är att F-durskala innehåller tonen Bb istället för B. Det hela handlar om att introducera den nya tonen på ett snyggt sätt.
 |
Detta ska föreställa en bit av kvintcirkeln. Gm7 (allmänt IIm7), Bbmaj (IVmaj) och Em7b5 (VIIm7b5) är ackorden (tillhörande det sekundära intervallet till F) som innehåller tonen Bb. Dessa ackord är alla uppbyggda av staplade terser i F-durskalan. Tittar vi på C-dur så ingår tonen B i G7 (V7), Bm7b5 (VIIm7b5) och Em7 (IIIm7) - grundade på det sekundära intervallet till C.
Vill man gå från C-dur till F-dur kan man enligt denna teori göra detta via de tre ovanstående ackordparen.
Exempel:
 |  |  |  |
F - Bbmaj - Bm7b5 - G7 - C C - Em7b5 - C7 - F
|
|
|
||||||
|
||||||||
 |
C - C#dim - Dm7 - G7 - Gm7 - C7 - F
 |
|||
|
|||
Kan man gå i ena riktningen kan man såklart gå åt andra hållet, via samma länk!
Man ska ha klart för sig att möjligheterna är många fler än vad som presenterats här. Exempelvis dimackorden är effektiva verktyg eftersom de täcker fyra tonarter samtidigt. Dessutom är Gm7b9 detsamma som ett Fdim utan G i basen. M h a ackordsynonymer kan man från fall till fall hitta ett sätt att byta tonart på:
Bm7 - Em7 - Fdim - Gm7b9 - Cmaj
|
|
|
