Visst stämmer det.
När jag var liten brukade vuxna tråka
ihjäl mig med deras tröstlösa
berättelser om hur svårt det var när de
växte upp; som att gå 3 mil
uppförs - båda vägarna - varje dag till
skolan genom snöstormar som
pågick året runt, bärandes sina syskon
på ryggen til 19219r178t l skolan som var en
ombyggd lada utan isolering, där de ändå
lyckades få STORT A i alla ämnen
trots deras heltidsjobb efter skolan där
de jobbade för 1 krona i timmen
så att de kunde hålla familjen från att
svälta ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att
när jag växte upp så skulle
minsann inte jag häva ur mig en massa
sån skit på mina barn om hur svårt
jag hade det och hur lätt de har det nu.
Men...
Nu när jag kommit upp i en mer mogen
åldern så kan jag inte undgå
att se mig omkring och se dagens ungdom.
Ni har det så himla lätt! Jag
menar, jämfört med min barndom lever ni
i nån satans utopi! Jag ogillar
att säga det, men ni, dagens ungdom, vet
inte hur bra ni har det.
Jag menar, när jag var barn så inte fan
fanns det nåt Internet - när vi
ville ha reda på någonting fick vi gå
till biblioteket och slå upp det
själva! Det fanns ingen e-post heller.
Vi var faktiskt tvungna att skriva
ett brev, med penna och papper, och sen
gå hela vägen ner till brevlådan
och posta det. Efter det tog det en
vecka innan brevet kom fram och sen
fick vi vänta på svaret ytterligare en
vecka.
Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så
fick man vackert gå till skivaffären och
snatta den själv. Eller så fick
man vänta till på lördag och hoppas att
de spelade låten på Tracks-listan
för att kunna spela in den på band, men DJ'n brukade vanligtvis snacka
över hela början på låten och sabba
alltihop ändå. Eller så fick man sitta
med bandspelaren tätt nära TV-högtalaren och spela av låtarna när väl
Sveriges Television hade något
musikprogram. Kom syrran eller brorsan och
skrek i bakgrunden så var det kört.
Själv tog det väl tre-fyra veckor
innan jag lyckats spela in introt till
Magnum P.I.
Vill du höra om att ha det svårt? Vi
kunde minsann inte bara ladda hem
porr. Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer
"Fib
Aktuellt" på närbutiken. Antingen det, eller så fick man
nöja sig med underklädessektionen i
Ellos-katalogen.
Det var
de alternativ vi hade.
Vi hade
inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon
och
nån annan
ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det
"Nummerpresentation"
heller. När telefonen ringde så hade du
ingen aning om vem det var. Det
kunde
vara din rektor, din mamma, en
försäljare eller din spritlangare.
Du var helt sonika tvungen att svara och
ta en chansning.
Mobiltelefonen är en självklarhet för i
stort sett varenda skolbarn.
Vi var tvungna att skriva lappar under
lektionerna och skicka vidare
mellan bänkraderna. Risken för att bli
upptäckt var enorm. Med SMS och
alla andra möjligheter som dagens
ungdomar har så är allt kompissnack på
en helt annan nivå!
Inte hade vi några flashiga
Nintendo Game Cube eller PlayStation
2 tv-spel
med
högupplöst 3D-grafik - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt se vilka
rikemansbarnen var
- de hade Intellivision
istället. Vi hade inte "Grand Theft Auto"
och
"Tekken
3",
vi hade "Space Invaders",
"Pong" och "Asteroids"
- och grafiken sög! Din
gubbe
var en liten fyrkant och det fanns inte
massor med levels och olika vyer
och bilder - det var
samma bild. Hela tiden. Det fanns inte
några böcker om "Hur man vinner
i...", för om de hade
funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara
innehålla en
rad: Bli inte skjuten!
Du kunden inte vinna eftersom spelet
bara blev svårare och snabbare tills
du dog.
Precis som livet.
När du gick på bio fanns det inte någon
"stadiumplacering". Alla
säten var
i samma höjd.
Om en lång kille satt framför dig så...
taskigt läge. Visst, man kunde
hämta några fina kuddar
så man satt två meter över stolen, men
då blev man antingen mobbad för
att
man var en liten fjant eller spöad
av killen bakom som inte kunde se
filmduken längre.
Inte fanns det nån
jäkla kabel-TV heller. Vi hade 2 kanaler och inte nån
text-tv heller.
Ville du veta vad som skulle visas fick
du läsa det tidningen. Cartoon
Network existerade inte.
Tecknat kunde du bara se på lördagmorgon mitt i Gomorron Sverige. Fattar
du!? Vi fick vänta HELA
VECKAN, era bortskämda små skitungar!
Och då fick vi genomlida hela
programmet när den
där tjocka gubben spelade en massa piano
och pratade dynga.
Det är det jag säger, ni barn har det
alldeles för lätt. Ni är bortskämda.
Jag svär, ni skulle aldrig ha klarat er
i fem minuter på 70-talet!
DE VA ROLIGARE FÖRR
|
